Vingåkersrevyn 1992 – 2002

Upp med ridån, slå på ljuset!

Historien om en ungdomsrevy, av Niclas Strand

Någon gång i slutet av 80-talet satt jag och min vän Tobias Landler tillsammans med några andra tonåringar utanför Högsjö värdshus. Vi drack folköl och talade om att Vingåker borde ha en egen lokalrevy. Något år senare satte årskurs nio på Vidåkersskolan upp ett “julspex” där Bleckert var drivande. I det fanns även undertecknad, Landler och Ulrika Ridell med.

I januari 1991 spelade jag i Katrineholmsrevyn där Bleckert var rekvisitör. I bussen på väg till en föreställning träffade vi Helen Törnqvist som vi kände från Vi Ungas teatergrupp (där vi båda var med). Helen frågade vad vi ville göra med gruppen i framtiden och en diskussion om en revy följde.

Pia Widlund och jag samåkte till Arbisteatern i Norrköping under hösten 1991. I bilen talade vi ofta om behovet av en vingåkersrevy. Samtidigt blev samarbetet med Helen, för mig, snart allt mer intensivt även på det privata planet. Under jullovet bestämde Helen och jag att vi skulle göra slag i revysaken. Vi åkte upp till övre Vannala och berättade för mina kusiner Cindy och Sarah Pedersén om idén. Deras far Eddie kommenterade med ett leende: …Ja, ja, det blir nog bra med det där… Flickorna, däremot, tände genast på idén. En styrelse sattes ihop, bestående av mig själv, Helen, Cindy, Landler, Ulrika och Monika Ridell.

Måndagen den 24 januari 1992 (på min födelsedag) hölls det första styrelsemötet i mitt pojkrum på Vannalavägen. Styrelsemöten följde sedan flera kvällar i veckan fram till premiär. Cirklar i Studieförbundet Vuxenskolan (SV) och ett bidrag på 15.000 kronor från SV-distriktet, förlustbidrag från Kulturnämnden samt enorma idéella insatser från vänner, föräldrar och släktingar. Cindy kände Conny Andersson från sitt julspex. Ridells kände Jocke Nässlandler och hans dåvarande flickvän Anna Wigren. Jessica Billingfors och Åsa Stjernlöf följde med från Vi Unga. Hasse Ekelund (då 13 år) hade tidigt anmält intresse hos mig genom sin far på en kommunfest. Bleckert styrde upp tekniken och Pia Widlund fixade tre dansare: Hanna Hallberg, Anna-Carin Andersson och Åsa Abrahamsson. En orkester bestående av fyra man under ledning av Tobias Lindström ackompanjerade. Texterna skrev vi mestadels själva – men fick även några nummer av Åke Jacobsson, min revykompis i Katrineholm, och även från Linköpings revypappa Inge L Franzén.

En brokig och viljestark skara med skiftande teatererfarenhet gick med glädje och energi till premiär med revyn Första gången 1:a maj 1992, samt gav en andra föreställning dagen efter. Jag glömmer aldrig publikens ansikten när ridån gick upp. Alla i salongen utstrålade förvåning, glädje men framför allt förväntan. Vi smittade varandra och det blev en stark värme och glädje mellan scen och salong.

Jag tror att publiken mycket förutsättningslöst hade gått till Vidåkersskolans aula den där första gången och ingen trodde nog att det skulle vara en sådan kvalité på de unga amatörerna, som det faktiskt var. Detta gav naturligtvis mersmak och uppföljaren, Å andra sidan, började planeras tidigt på hösten 1992. Nu med en annan organisation: styrelsen byttes ut till två huvudansvariga personer, Helen och jag, samt ett antal personer med specifika ansvarsområden. Jocke, Anna, Jessica och Åsa valde att inte fortsätta och Landler hade för året andra planer. Detta gjorde att Linda Pettersson och Thomas Widén, som skådespelare(!), kom med. Fina och rättvisa recensioner (av Rosel Jern på Katrineholms-Kuriren). Rolig scenografi, ett stort Å i fonden byggt av Bo Olofsson, trummisen Johans farsa. Till det en snygg ljussättning – men en seg och dålig final. Detta var Å andra sidan.

Farväl Tristess. Thomas Widén hittade i denna revy sin “rätta” plats på teatern, nämligen i orkesterdiket. Sedan Farväl tristess har den redan tidigare mycket bra musiken hållit en väldigt hög standard i revyn. Bleckert fanns i publiken detta år, vilket vissa märkte i en sprucken höjdton som jag sjöng i melodin …Oh helga natt. Om det var min oförmåga som sångare eller en dåligt insatt ljudtekniker ska jag låta vara osagt. Linnea Olausson, Ida Kravos och Sara Eriksson var nya dansare detta år. Therese Eriksson ersatte Linda. Landler, som var tillbaka, gjorde den oslagbara monologen “Bonden” och Landlers bror Theodor gjorde teaterdebut. Marlene Hamsch skrev i Kuriren: Det här är det bästa de någonsin gjort. Kanske det. Dittills i alla fall.

Då jag 1995 gjorde rekryten trädde Conny in som huvudansvarig tillsammans med Helen och revyns namn var Ge Fyr. En underbar ballongvägg, med ett hål där man kunde göra entré nerför en trappa, prydde scenens fond. Catrine Andersson (Eriksson) kom med och Helen regisserade. Jag lade mig i och fick skäll av alla – för den ordning och struktur som Helen hade i regiarbetet hade jag aldrig varit i närheten utav. Ska man nämna ett nummer från Ge Fyr så blir det Helens sång om Lek & Hobby, där hon med en flott klänning och i ett giftgrönt ljus elakt sjöng: “..med leenden som stramar står de där som gamar på Lek & hobby Ekengrens.”

Conny var ensam huvudansvarig för Kaffe med dopp. Helen, Conny och jag själv satt på ett hotellrum i Säffle (under Bygdegårdarnas amatörteaterfestival) och spånade på ett lämpligt revynamn innehållande en femma. Det var Conny som för att ge ett exempel sa: “Kaffemeddopp”. Jag tände på idén och stred för den – och eftersom vi inte hade några alternativ så blev det det namnet och kaffe blev ett genomgående tema i revyn, med en stor kaffekopp som en central del av scenografin. Ulrika Widén och Carina Andersson satt som två sockerbitar i koppen och sjöng. Denna revy innehöll många pärlor: Cindy gjorde en härligt elak imitation av kantor Sonia Ulf och Conny sjöng som Kent Wallén: “..jag vänder kappan efter vinden..” Johan Skarp, som debuterade detta år, gjorde en oslagbar Carl Bildt i samtal med en något fjollig frisör spelad av Conny. Jag sjöng om flickorna på Takåsen till Thomas Ronachs (Olsson) dragspelskomp.

Jessica Håkansson och Börjesson var nya ansikten i Sexpressen, Catrine var huvudansvarig och jag fick åter igen förtroendet att regissera, vilket jag trivdes med detta år. Börjesson visade sig vara en stor komiker som nervös talare, Johan Skarp spelade Sverker i Plus och Jessica Håkansson en sträng sektledare i …SYO-sekten. Vi dansade och sjöng ett Grease-potpurri och Landler och jag spelade flickor som sålde Första Majblommor till en upphetsad Skarp. Sista föreställningen skulle jag skämta med Landler och klistrade in en kvinnligt könsorgan i en liten fickspegel. Hela ensemblen stod i kulissen för att beskåda Landlers tappade min. Han höll masken och den som skrattade mest var jag. Så är det alltid när Landler och jag jobbar ihop, han är helt enkelt för rolig för mig. Ett annat nummer som var ett litet nytänkande i revyn detta år, med nummer på rad med en röd tråd, var “Förfesten” där man fick se ett tjejgäng och ett killgäng förbereda sig inför puben. Väl där missförstod Catrine killar, Cindy ville ha en karl som var nykter och allt urartade i slagsmål. Scenografin var ett ljussatt vitt tyg med röda bokstäver som bildade ordet “Sexpressen”.

UPP7TET är den enda och bästa vingåkersrevy jag sett. Jag skrev och följde arbetet från andra uppgifter i Stockholm (Kulturhuvudstadsåret -98). Bleckert och Conny stod för producentskapet. Det kändes som en liten intim ensemble. Cindy, Helen och jag satt i publiken och beundrade, men förvånades även, över den kvalité vi aldrig fått se från “den andra sidan”. Johanna Kruse ersatte Cindy och mig. Conny hade skrivit underbara texter och även flera melodier. Ett gäng nya dansare dansade in – hela sex stycken. En av dem var Maria Björsson som blev kvar till sista revyn. Johan Skarp som djävul, Conny i en toalettsång och den vackra hyllningen till prinsessan Diana är några utav numren man minns. Så också den farsartade sketchen om dammsugarförsäljaren på bröllopet.

Br8ttom blev aldrig av. Sarah och Catrine försökte verkligen, men fick inte ihop en hel ensemble av olika skäl. Kanske var det lika bra det. Ibland är det bra med en paus.

Låtto blev en gigantisk nytändning för oss som var med. Efter pausen var alla på hugget. Hela projektet blev som en återträff med det kära gamla gänget, med fest efter varje föreställning. Jag tror att publiken kände som vi, att det finns ett behov av revy i Vingåker. Jessika Andersson gjorde entré. Från Vidåkers musikal kom Erik Nilsson, Andreas Larsson och Maria Stenberg. Alla duktiga komiker som man som lätt blev inspirerad av. Mycket handlade om spel och lotteri i olika former i både sånger och sketcher. Catrine höll samman trådarna och Landler och jag stod för regin. Emil Gustafsson, som varit revyn trogen i många år, skötte ljuset och Bleckert ljudet. Maria Strand (som jag fick en dotter med) stod för sånginstudering och orkester. Vi återsåg Jessicas rollfigur Petra Stridbäck som gjort entré i UPP7TET och som kom att stanna ända till Auktion. De flesta av numren skrevs av Catrine.

Scenior. Succérevyn! Det får förbli min bedömning om man ska utse den bästa av våra Vingåkersrevyer. Det är mycket som räknas in i en sådan bedömning: roller, kamrater, stämning och hur man för övrigt mår i livet. Men framför allt så har jag aldrig påträffat sådana enorma publikovationer. Scentekniken, med Henrik Björling, Janne Andersson och Patrik Ornsäter i spetsen, brann för sin uppgift. Dessa underbara människor hade varit med tidigare, men först nu lärde jag känna dem på riktigt. Vi integrerade oss på ett annat sätt än tidigare. Det kan framför allt Cindy och Janne intyga. De är fortfarande gifta med varandra. Det lades ner mer energi och pengar på scenografin och ljudet och ljudeffekter blev viktigare. Connys fantastiska nyskrivna öppnings– och finalnummer borde ha hamnat på Svensktoppen. Flera “gamla” karaktärer återkom, som …anonyma missbrukare, Petra Stridbäck, Lars-Uno, Karl-Olof och Julia-Pulia m.fl. Succé!

Auktion blev finalen för vår 10-åriga revyverksamhet. När vi började 1992 tror jag att Helen var 19 år och äldst. Hasse var 13 år och yngst. Under tio år, speciellt i den åldern, hinner det hända mycket i ens liv. Utbildning, familj, arbete och, för vissa av oss, en flytt från Vingåker. De sista åren höll Bleckert i rodret, på ett utmärkt sätt, på distans från Stockholm. Korrespondensen gick via e-post, som var relativt nytt vid den tidpunkten. Undertecknad gick på teaterskola och kände mig oengagerad i revyn. Vi träffades några helger i Skärholmen för att skriva, för att sedan repetera i Vingåker. Jag var med varannan helg. I produktionen kunde man skönja motstridiga viljor, skiftande ambitionsnivåer och det saknades en gemensam riktning – vart vi ville med projektet. Detta gjorde att det blev spänningar i gruppen. När man ser den färdiga revyn på film märks ingenting utav detta och publiken gick helt miste om alla intriger och bråk som utspelade sig i kulisser och loger. Med Auktion avslutade vi, trots allt, vår revyepok med flaggan i topp. I scenografin, signerad Bleckert, var upplägget ett upplag av gammal bråte ur revyns kostym- och rekvisitaförråd. Revyn känns helt fulländad både tekniskt och konstnärligt. Här gjorde vi parodier av TV-shower och personer som t.ex. i Vem vill bli Vingåkersbo. Under repetitionsperioden gjordes dessutom ett reportage om Vingåkersrevyn av Utbildningsradion som sändes i TV, där givetvis inget av det ovanstående märks. The show must go on..

Auktion blev den sista vingåkersrevyn i vår tappning och stafittpinnen, förlåt stafettpinnen, är ännu ej upplockad – något som skulle glädja många av oss gamla revyrävar mycket. Kanske kan dessa sidor fungera som inspirationskälla till en ny sprudlande generation Vingåkerskomiker? En lokalrevy är en viktig ingrediens i kulturlivet i en bygd som Vingis.

Tack och på återseende,

Niclas Strand

Scroll to Top